Oscars Galan!


Inatt så var det Oscars galan. Äntligen.
Som vanligt så började säningen från röda mattan och det oändliga tjatet om alla olika klänningar.
Suck.

2:30 så började galan på riktigt med ett maffigt intro som skulle visa för oss åskådare vad vi hade o vänta oss.
Tyvärr så gick det neråt för galan efter introt men missförstå mig rätt. Årets gala var fortfarande riktigt bra.
Är dock lite chockad över att
The King´s Speech vann så mycket som den gjorde.

Synd bara att man inte har Kanal 9, fick streama galan över natten med många problem tack vare alla lagliga rättigheter som finns.

Behövs inte skrivas så mycket mer om detta för denna gång.
Nu blir det film...


Kort Om Besvikelse Om Film Som Man Har Väntat På!

Ikväll så såg jag äntligen The Last Exorcism. Har fan väntat över ett halvår på att få se den.
Är så jävla trött på alla splatterfilmer som görs idag. Saw och Hostel filmerna och Wrong Turn för att nämna några.
Det är inte skräck utan bara splatter. Ska man kolla på skräckfilmer så vill man bli rädd och därför skulle The Last Exorcism passa perfekt i denna genre. Men det gjorde den inte. Den suger lika hårt som dom flesta dagens "skräck" filmer.
Skräck ska handla helst handla om det okulta (The Last Exorcism är mest bara prat, prat och lite mer prat) och man ska bli rädd.
Tacka vet jag The Exorcism Of Emily Rose (Besatt) eller Terror På Elm Street, originalet såklart.
Kolla på dom två filmerna så lovar jag er att ni inte kommer att våga sova. Med all rätt. Det är just det syftet är med Terror På Elm Street.
Nu ska jag kolla på Tillbaka Till Framtiden 2.

Johnny!

Johnny Depp, underbar skådespelare och en underbar människa.
Kolla in detta bara.
Finare människa får man leta efter...

Nya The Karate Kid!

Jag och Cajsa provade att göra hemlagad sushi för första gången. Första gången för oss båda och det blev en succé.
Fy fan i helvete vad gott det var.
Vi passade också på att se den nya
The Karate Kid.
Sushi och The Karate Kid, kan ju inte bli fel tänkte vi och fel hade vi inte heller. Men vi skulle ha kollat på originalet istället, för den är så mycket bättre.
Men denna remake var faktiskt över förväntan. Dom har varit trogna originalet, följer den mer eller mindre helt.
Inte så mycket som skiljer dessa två filmer åt egentligen, istället för High-School miljö i USA så är det mellanstadiet miljö i Kina. Istället för fantastisk och underbar vacker filmmusik, så är det Hip-Hop och lite Lady Gaga här o där i den nya. Tycker man att den "moderna" musiken passar bättre så är man bara dumma i huvudet.



Sen tycker jag också att relationen mellan Mr. Miyagi (Pat Morita) och Daniel (Ralph Macchio) i originalet är mycket vackrare än i den nya mellan Mr. Han (Jackie Chan) och Dre (Jaden Smith). I originalet så blir man tårögd i oändligt många secener. Sorgsna som glada.
Nya The Karate Kid är en bra film, faktiskt, den har mer eller mindre allt som den första filmen har, nästan, men den är långt ifrån samma klass.
Originalet har allt. En underbar början som håller hela vägen till slutet och alla vet vid det här laget att inget kan slå originalets vackra och mäktiga klimax.
Inget...


Twin Peaks, Serien Avklarad!


Precis kommit hem till lägenheten efter en underbar påskhelg uppe i Norrland.
Åka skotter är roligt, och att säga åt dig att skärpa dig är ett av det roligaste som finns.
Ingen
Guillermo och ingen Leo är hemma, det känns tomt.
Dock så kan jag meddela till alla er nu att jag äntligen har kollat klart på hela Twin Peaks serien, och visst var den bra.
Till i början efter några avsnitt så förstod jag inte riktigt vart all denna hysteri om denna serie kom ifrån, för så jävla bra var det ju inte tänkte man. Men väldigt fort så började man älska alla karaktärer, speciellt Agen Cooper (Kyle MacLachlan) som är helt klockren. Kan vara en av världens roligaste och mysigaste människor som finns.
Serien är spännande, rolig, sorlig och stundtals väldigt läskig. Ibland så blev man så rädd att håren reste på sig. Vidrigt men kul. Musiken då, ja helt jävla fantastiskt. Ledmotivet till Twin Peaks är det bästa och vackraste som har någonsin har gjorts/skrivits till en serie. Det är en låt som har följt efter mig enda sen 1990 och den är fortfarande så himla vacker.
Nu är det bara filmen, Twin Peaks: Fire Walk With Me, kvar och det känns väldigt sorligt.
Slutet på serien är väldigt bra men man blir samtidigt jävligt förbannad, för man vill ju att det ska fortsätta.
"See you in 25 years" säger hon någon gång under seriens gång, så man vet ju aldrig. Hoppas att David Lynch gör en fortsättning på Twin Peaks serien år 2015-2016, det vore helt underbart.
How´s Annie...?




Once Bitten!


Såg precis en gammal film med en "väldigt ung"
Jim Carrey i huvudrollen. Once Bitten, 9 år innan han slog igenom stort med Ace Ventura: Pet Detective ( Den Galopperande Detektiven). Inte världens bästa film direkt, men den går att titta på med en litet leende på läpparna iallafall. En vampyr komedi, från det underbara 80-talet. Fan vad jag skulle vilja gå på high school då i USA under den tiden. Med alla sportnördar, cheerleaders, skateboardkidsen, rock´n´roll killarna som sket i allt och hängde på någon gräskulle osv. Underbart. Inte så mycket av sådant i denna film men men, skolmiljön finns med iallafall.
En väldigt snygg dansscen finns med i filmen, Jim kan både dansa och sjunga, och självklart så är han ju en fantastiskt skådespelare som han har visat oss på senare dar med filmer som Man On The Moon och Eternal Sunshine Of The Spotless Mind
Men som sagt, inte världens bästa film, men den är illafall inte lika fjollig som Edward & Co från Twilight filmerna.





Felbedömning!

Såg precis på Oscars vinnaren för bästa film The Hurt Locker, ja ni vad ska jag säga?
Jag kan inte förstå hur denna skitfilm kunde få Oscar för bästa film och för bästa regi.
Det är skakigt foto, det är mer eller mindre ingen som helst riktig handling i filmen.
Inglourious Basterds borde ha tagit hem priset för bästa film och Quentin Tarantino borde ha fått Oscar för bästa regi.
Jag vet inte vad Oscarsakademin håller på med ibland. Byt ut skiten.
Tacktalen gick till trupperna i Irak och Afghanistan och det är bara så jävla skämmigt att det inte är sant.
Nej, denna film förtjänar inte ens att bli nominerad för bästa film och regi. Det enda som är bra i filmen är skådespeleriet.
Men som sagt, The Hurt Locker är en dålig film, ett av det sämta som har gjorts på länge och det finns ingen röd tråd som binder ihop filmen och slutet är otroligt larvigt, speciellt med den "coola" musiken.
Ibland skäms man för att man tittar på film...



Oscars Galan!



Inatt så var det Oscars galan. Äntligen.
Som vanligt så började sändingen från röda mattan. Där fick se och lyssna på det jobbiga tjatet om alla olika klänningar som kvinnorna hade på sig. Suck.
Michelle Tuzee sa att en gång i tiden så var inte mode så himla viktigt på Oscars galan.
Så borde det fortfarande vara. Det är en film gala vi är/ser på. Inte någon jävla mode tillställning. Så två och en halv timmas tjat om kläder kan bli väldigt tröttsamt att lyssna på.
I år så valde
Kanal 9 att vara snåla igen. För två år sedan så hade dom bara några kommentatorer från någon studio som pratade. Svart ruta. Förra året så körde dom som man ska göra. En riktig studio, programledare, gäster osv. I år, ingenting, inte ett jävla piss. Väldigt tråkigt och talanglöst tycker jag faktiskt.

Klockan halv tre som vanligt så började galan på riktigt.
I år det var Steve Martin och Alec Baldwin som fick leda galan. Som väntat så gjorde dom det helt galant.
Dom drog några skämt om vissa skådespelare och regissörer. Jude skämtet dom drog för Christoph Waltz (han spelar "The Jew Hunter" i Inglourious Basterds) var klockrent, riktigt roligt.
Roligaste på galan var ändå Ben Stiller som var sminkad som en Navi från Avatar.



Jag gissade rätt på dom flesta vinnarna. Jag trodde absolut inte att Sandra Bullock skulle få en Oscar som bästa skådespelerska för sin roll presentation i The Blind Side. Trodde faktiskt att Meryl Streep skulle ta hem den för Julie & Julia. Men annars så trodde jag på Christoph Waltz, han fick Oscar för bästa manliga biroll efter sin fantastiska insats i Inglourious Basterds, och Jeff Bridges tog hem en Oscar för bästa manliga huvudroll. Det förtjänar han verkligen. Hans insats i Crazy Heart är magnifik. Synd att filmen inte är det bara.
Dock så trodde jag verkligen att Inglourious Basterds skulle vinna för bästa film. Det gjorde den icke, utan det blev The Hurt Locker som tog hem det priset, och som också var galans stora vinnare. The Hurt Locker tog hem hela sex Oscarsstatyetter och varje gång den filmen fick ett pris så kom den fantastiska Amerikanska propagandan fram. Tack talen gick mer eller mindre ut på att man skulle supporta trupperna Irak och Afghanistan, jävla amerikaner.

I överlag så var det en bra gala, inte bättre än förra årets men bra var den. För andra året i rad så såg man inte skymten av Jack Nicholson. Han som alltid brukar sitta längst fram med sina solglasögon.
Men kul var det iallafall, mer av sådant vill vi se på TV...




Två Filmer Igen!

Ja så har man sett ytterligare några filmer inför Oscarsgalan.


Jeff Bridges är nominerad för bästa skådespelare efter sin insats i Crazy Heart.
Det förstår jag, och jag kommer bli väldigt chockad ifall han inte tar hem den Oscarn.
Själva filmen i sig är faktiskt inte så märkvärdig. Det är en bra film men storyn är rätt så tunn tycker jag men Jeff gör som sagt ett riktigt bra jobb ifrån sig och han sjunger riktigt bra faktiskt.
Han skulle passa perfekt i något deppigt bluesband.
Ne, jag hade rätt så höga förväntningar på denna film men den är bara...där...Bra men inget mer.
Betyg: 6 av 10


Stanley Tucci är nominerad för bästa manliga biroll i Peter Jackosons The Lovely Bones (Flickan Från Ovan). Han gör ett bra jobb ifrån sig men jag förstår inte riktigt varför han är nominerade för detta, han gör inget märkvärdigt för att förtjäna denna nomineringen och han kommer ändå inte vinna inom denna kategori utan det kommer Christop Waltz gör med sin fenomenala insast i Inglourious Basterds. Han spelar bara en psykopatisk mördare, och såna har man setta många av i film.
Något som man inte har sett mycket av på sistone är originell film och det kan jag faktiskt säga att Peter Jackson har lyckas med riktigt bra med i The Lovely Bones. Mycket bra thriller-drama. Fotot är stundtals helt fantastiskt, snygga effekter, snyggt filmat. Det är bra story men filmens betyg sänks lite tack vare att den är lite för "flummig" ibland.
Detta är inget vanligt mord-thhriller-drama utan som sagt en väldigt originell film och vill man se en spännande film så kan jag varmt rekomendera denna.
Betyg: 7 av 10

Förresten, är inte Stanley Tucci grymt lik Peter Stormare i denna film.
Kolla in detta bara...




The Wrestler!


Igår så kollade jag på
The Wrestler för andra gången i mitt liv.
Den var tillomed bättre denna gång. Det är en av dom bästa filmerna någonsin.
Så jävla stark, sorlig och vacker. Klyschan lyder "han är som gjord för denna roll" men så är det verkligen med Mickey Rourke i The Wrestler.
Aldrig någonsin har jag mått så illa under en film. Aldrig har jag varit så glad och ledsen över en karaktär i en film. Blod svett & tårar. Fy fan vad han fick slita för denna film och ibland kan man nästan tro att det är en dokumentär man tittar på. Att det inte är skådespeleri, detta är på riktigt tänker man. Inte undra på att han blev nominerad för en Oscar som han tyvärr förlorade mot Sean Penn.
The Wrestler har allt. Det är förra decenniumets bästa film, ingen tvekan om den saken och den kommer alltid vara en av dom bästa filmerna någonsin och en av mina favoritfilmer.
Till alla er som älskar film och inte har sett detta mästerverk, se den nu. Det kommer vara ett av det bästa ni sett, men också ett av det jobbigaste ni har varit med om. Om ni är levande...





The Blind Side!


Första filmen inför Oscars Galen,
The Blind Side, sågs igår kväll och den har sina stunder.

Den sanna berättelsen om den 17 åriga killen Michael Oher (Quinton Aaron) vars uppväxt inte har varit den lättaste.
En dag så möter han Leigh Anne (Sandra Bullock) som beslutar sig för att hjälpa den unga Michael.
Han får tak över huvudet, mat, hjälp i skolan och det visar sig att Michael har en naturbegåvning när det handlar om att skydda någon. Amerikansk fotboll är den sporten som passar honom bäst och så fortsätter denna sagolika historia om Michaels liv till framgång.



The Blind Side är nominerad inom två kategorier, för bästa film och för bästa skådespelerska, (Sandra Bullock) och jag tänkte på detta genom hela filmen.
The Blind Side är en bra film, det är en gripande film, det byggs upp sakta men säkert men det når aldrig till det klimaxet som jag trodde att det skulle göra.
Mycket kan bero på att jag har har lite svårt för Sandra Bullock som skådespelerska, trots att hon gör ett bra jobb ifrån sig så tror jag att denna roll skulle passa bättre till någon annan.
Kathy Bates är också med i ett hörn och jag tycker att man ser denna människan överallt nu för tiden. Amerikanska The Office, hitills två avsnitt, Revolutionary Road, The Day The Earth Stood Still, P.S. I Love You, Bee Movie osv.



Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt ifall denna film förtjänar en nominering för bästa film.
Det gör den säkert om jag tänker efter lite, men jag tycker att vissa stunder under filmens gång är rätt så intetsägande.
Men det är en bra och gripande film på sina håll och ni som gillar amerikansk fotboll (varför heter det ens fotboll i USA?) och vackra framgångs historier kommer att tycka om denna film.
Betyg: 7 av 10




Inför Oscars Galan!

Nu på söndag är det Oscars galan så nu under veckan ska jag gå igenom dom flesta filmerna som är nominerade. Bästa film, bästa regi, bästa skådespelare osv.
Recensioner kommer att komma från många av filmerna...



David Intervjuar Keith!

Har börjat kolla på det brittiska The Office. Inte alls lika roligt som det amerikanska men det är bra iallafall.
Är snart klar med hela serien och Ricky Gervais är väldigt bra som den dryga chefen och här kommer det roligaste jag sett hitills i det brittiska The Office...


Roligt roligt!


Twin Peaks!

Har precis börjat kolla på Twin Peaks. Äntligen. Är bara 20 år försenad. Har hört så mycket gott om denna serie och jag minns som barn vilken hysteri det var när Twin Peaks gick på TV. Folk sprang hem för att kolla på det.
Har hittills bara sett det första avsnittet men det var riktigt bra och spännande.
Vi får se hur det hela kommer att sluta, förväntansfull är man...




Min Underbara Utomjording!

Igår kväll så kollade jag på E.T. Så otroligt vacker film, man kan inte beskriva filmen på något välförtjänt sätt. Man måste bara kolla på den, låta barnet inom sig komma fram och bara njuta. Det görs verkligen inte såna här magiska filmer längre. Filmer som hela familjen kan njuta av, filmer som en hel värld kan njuta av. För det finns ingen som tycker att E.T. är dålig, och skulle det finnas så är det bara för att dom är döda inombords.
"Månscenen" är ett av det vackraste som har gjorts i filmvärlden och som jag har skrivit förut om E.T. och just denna scen så är det väldigt svårt att hålla tillbax sina tårar. Man sprudlar av glädje under denna scen och som jag brukar skriva när jag älskar något, det är bara att kapitulera.
Om man var tvungen o välja bara en film under sin uppväxt och just den filmen man väljer kommer att forma en till den man blir, så skulle man välja E.T. Där får man lära sig allt, renodlad godhet och kärlek, kompromisslös kärlek mellan två helt olika varelser.
Underbara 80-talet, när ska vi få uppleva något sånt här vackert igen för första gången?
Det kommer nog aldrig att ske, väldigt svårt, men vi får hoppas...



Knock Knock!



Detta måste vara den roligaste inledningen någonsin i ett avsnitt.
I amerikanska
The Office, så drar Michael (Steve Carell) ett "knock knock" skämt och det hela spårar ur när Dwight (Rainn Wilson) försöker sig på samma typ av skämt.
Kolla in Steve Carells ansikte när Jim (John Krasinski) säger ding dong. Han lyser upp och blir nyfiken som hund.
Underbart roligt.
Klippet finner ni här...


The Office!

Har börjat kolla på amerikanska The Office och det är så underbart jävla roligt.
Dom pinsamma situationer som uppstår med jämna mellanrum är så fantastiska att man ibland inte vet ifall man ska skratta eller bara skämmas. Oftast så skrattar man.
Steve Carrells karaktär, Michael, som är själva chefen där på kontoret är ett sånt jävla mongo att man blir chockad över hur människor kan bete sig ibland.
Det sjuka är att min förra chef, på DVDNorden, Roger, (Rajwesh som är hans riktiga namn) ägaren av Franks Ur, Step In och några andra klockbutiker i Stockholm, var lite som Michael. Han försökte vara våran vän (chefen skulle vara cool, kunna socialisera sig med sina underarbetare, dra några snuskiga skämt, visa upp bilder på hans bror och någon dam, fast att brorsan var gift) men så fort något gick mot hans vilja så lyckades han vända på det till sin fördel, precis som Michael gör.
Desstuom sättet Michael pratar på, gestikulerar, ansiktsuttrycken, skämten han drar osv stämmer så jävla bra in hos en vän som jag har.
Detta gör bara serien ännu roligare.
En dag så måste jag också kolla på originalet. Vissa säger att det är bättre och andra säger att det är sämre. Vi får helt enkelt se.
Just nu är det Steve Carrell som gäller, och han tycker jag om som skådespelare.
Hans komiska sida, den talangen han har inom det området är klockrent...



Paper Heart!


Det finns många människor där ute som inte tror på kärleken.
Men i denna fejkdokumentär så får vi lära oss att kärlek finns även hos den största skeptikern.

Charlyne Yi tror absolut inte på kärleken och har beslutat sig med hjälp av ett kamerateam åka runt i USA för att intervjua människor om kärlek för att försöka förstå.
Vad är det som gör människor kära? Hur blir man kär? Hur känns det?
Någonstans på vägen så stöter hon på Michael Cera som är lika, om inte mer, "speciell" som hon själv.
Någon slags kompis/flick-o-pojkvän relation uppstår och tillsammans med hennes regissör, Nicholas Jasenovec (spelas av Jake M. Johnson) så fortsätter dom. Kanske ändå så finns kärleken?


Jag blev väldigt förvånad när jag såg Paper Heart. Först o främst så hade jag aldrig hört talas om den och när jag hittade den och läste lite om den så tänkte jag: "vad roligt med en dramakomedi, kanske i stil med Adventureland?"
Så med den tron så satte jag på filmen och märkte direkt att jag inte kunde ha mer fel.
"Jaha det är en dokumentär alltså, med en väldigt konstig tjej och hon kommer att intervjua människor hela filmen lång för att ta reda på vad riktig kärlek är."
Sen när Charlyne träffar på Michael Cera för första gången så kommer man på att det hela är bara en fejkdokumentär.
Men sen återigen börjar man tänka igen: "Men...är detta på riktigt eller? Hur är detta möjligt? Men vad gör han? Vad säger han? Hur beter hon sig egentligen? Men är killen sjuk eller? Ja han måste vara sjuk, ingen normal människa skulle bete sig så här. Kan en skådespelare verkligen spela en sån här sorts av människa? Så här bra? Nej, helt omöjligt. Detta är fan på riktigt."



Man kan aldrig vara riktigt säker ibland när man tittar på film. Paper Heart är verkligen en sådan film.
Detta måste vara den mest trovärdiga fejkdokumentären som någonsin har gjorts. Både Charlyne och Michael är hela fantastiska, makalöst fantastiska.
Michaels "karaktär" måste lida av någon slags sjukdom. Jag är ingen doktor, men lider inte denna karaktär av aspbergs? Någon diagnos har han iallafall.
Sättet hur Michael spelar sig själv är, ja ni, jag har inga ord. Det är en fröjd för ögat att kolla på.
Samma sak är det med Charlyne.
När filmen var klar så var jag fortfarande osäker på om detta var på riktigt eller om det bara var en film.
Jag youtuba både Charlyne och Michael för att kolla hur dom är i verkliga livet. Självklart så är dom ju "normala" (fortfarande lite osäker på Michael haha) så nu vet jag med all säkerhet att detta bara var en film.


Paper Heart är en väldigt vacker film om kärlek. Alla ni skeptiker där ute måste kolla på denna film. Kärleken finns, i alla sorters konstiga former.
I tron att detta är på riktigt så gör det Paper Heart till en underbar, fantastisk vacker upplevelse.
På riktigt eller inte, detta är ett av det vackraste jag sett...
Betyg: 8 av 10



Indiana Jones!

Indiana Jones filmerna, man blir ju galet barnslig av att tänka på dom.
Speciellt dom två första, Jakten På Den Försvunna Skatten och Indiana Jones Och De Fördömdas Tempel.
Det är fantastiska äventyr från början till slut, dessutom något som alla kan tycka om. Barn, vuxna, självmordsbenägna tonårspojkar, bimbos (kanske) och något som man kan sitta och titta på tillsammans med hela familjen.
Njut av den fantastiska storyn, kolla in dom underbara miljöerna som uppspelas framför dina ögon, kolla in dom klasskiska skurkarna.
Kolla in alla speciella karaktärer som filmerna har och sist men inte minst, Indiana Jones som spelas av Harrison Ford.
Humorn i filmerna är underbar och det är mycket tack vare Harrisons sätt att agera denna Indiana.
Jag kan komma på mig själv ibland att jag småflinar när jag t.ex. sitter på en buss och tänker på Harrisons sarkastiska kommenterar som han drar hela tiden. Dom hopplösa situationerna som uppstår gång men som på något sätt löser sig mer eller mindre galant.

Steven Spielberg och George Lucas gjorde något helt magiskt med denna filmserie. Visst så är mycket snott från gamla filmer, men sättet dom har plagierat är med den fullaste respekt man kan ha för film.
Ni som inte har sett Indiana Jones filmerna gör det illa kvickt. Dom två första är riktiga mästerverk. "Trean" och "fyran" är inga mästerverk men fan så underhållande ändå.
Får absolut inte glömma, något som kan vara otroligt viktigt i film är musik. Den underbara musiken som John Williams komponerade.
Indiana Jones är ett äventyr i sitt allra bästa format.



Nördfakta:
Visste ni förresten att rollen som Indiana Jones skulle ha gått till Tom Selleck egentligen. Men han kunde inte eftersom han var upptagen med Magnum, P.I. serien. Tack fan för det. Inget ont om Tom, men han skulle med all säkerhet inte ha kunnat fixa denna roll lika galant som Harrison...

The Road!


Apokalyptiska filmer börjar bli populärt igen.
2007 så kom
I Am Legend (som är en remake på Den Siste Mannen) och förra året kom ju den förutsägbara 2012.
Är The Road (Vägen) ännu en film i denna genre?

En man (Viggo Mortensen) och hans son (Kodi Smit-McPhee) är en av dom få som har överlevt den hemska katastrofen som drabbade jorden. Deras kamp mot att komma söder ut är inte lätt. Hela världen omkring dom är så gott som död. Inga djur ses till, alla växtlighet har dött, ingen mat och dom få människorna som finns kvar i deras omgivning jagar andra människor för att överleva. Man kan inte lita på någon, men hur långt kommer man i kampen om överlevnad när man är bara två? Vad väntar längre söder ut? Ett bättre liv än vad dom har nu?
Kommer dom någonsin nå sitt mål?



Detta kanske inte låter som världens mest spännande film, men det är det.
Regissören John Hillcoat har verkligen lyckats att fånga denna mardrömsatmosfär på ett helt underbart fantastiskt sätt.
Det bli aldrig långtråkigt utan det är spännande hela tiden.
Fotot är helt fantastiskt, det är grått, grått, grått och åter grått hela filmen igenom.
Det är totalt misär, man kan känna hur hela omgivningen är död, det är knäpptyst hela tiden men så fort man börjar ana oråd så börjar hjärtat dunka febrilt. Man känner verkligen Viggos kamp för överlevnad.
Man kan verkligen känna hur mycket Viggos karaktär (vi får aldrig reda på hans namn i filmen) älskar sin son i filmen. Han gör verkligen allt för att dom två ska överleva, mest hans son.



Ångesten ligger hela tiden där när man kollar på The Road, men man blir aldrig deprimerad, tur är väl det?
Slutet är bra och väldigt fint och absolut inte det som man är van med att se i såna här filmer.
Men det bara är bra, detta gör filmen bara bättre.
The Road har allt som en postpokalyptisk film ska ha.
Ett vackert mysterium...
Betyg: 8 av 10



Tidigare inlägg